Skip to content

I saknad skapar fantasin ibland knapphändigt

mars 13, 2011

Prosa
Per Johansson
Cancersurfare
220s, Norstedts

Det börjar ganska bra i Per Johanssons Cancersurfare. Till en början följer vi med i researchen kring att skriva en roman om cancer. Förutom cancer finns annat behandlat, tyvärr blir det hoppigt. Det känslomässigt viktiga ges plats trots sin ojämnt lågmälda stil. Känslorna ryms i uppgivenheten.

Berättelserna går från äldrevårdens dystra sidor till heller inte så munter research om cancer. Förstnämnda innehåller starka betraktelser där berättaren inte räds att beskriva det mest illaluktande. Faktainsamlingen kring cancer ger mest små mörka fakta och en rädsla som kryper inpå hos berättaren. Kanske rymmer titeln Cancersurfare ett slags hypokondriskt tillstånd över att själv inbilla sig det som läses eller hörs talas om.

Vissa avsnitt lever för sig själva och lämnar stora avtryck i hjärtat. Exempel här är cancern som är svart. Det är färgen på berättarjagets kläder, och liknas vid långtgåendes tumörers utseende. ”Immunsystemet ser inte cancer som främmande. Det är så att säga för lite kontrast mellan cancercellerna och det egna cellmaterialet.” Sådana småfakta om cancer letar sig in i Cancersurfare och leder så småningom till det första i berättelsen inbillningssjuka tillståndet.

Inte heller där äldrevårdens dystraste sidor beskrivs skyr berättaren det svarta. Jaget påpekar exempelvis hur intrycket av död bara blir större om man tar bort synen, för där fördubblas luktsinnets upptagning av ångor med piss och skit desto tydligare. Det går alltså inte att blunda från det sjuka som omsluter honom. En av de där nedpissade gubbarna verkar ändå vara värd alla mörka stunder: ”Två timmar innan Gunnar dör håller jag min hand över hans hjärta, jag känner rosslingarna i lungorna och med handen skickar jag in vitt ljus i hjärtat.” Den nedpissade döden är felfritt verklighetstrogen. Trovärdigheten här är stor, mörkret leder vägen in i en slags psykos.

Mörkret följer också in i kärleken till arbetskamraten Elin, som snarare blir en besatthet i brist på annat. Jaget har ett smygfoto på Elin, fast han är inte kär säger han, bara ”något livfullt som jag behöver ha nära, så att inte tristessen och döden faller över mig.” Särskilt livfull blir heller aldrig Elin, det saknas genom hela berättelsen något slags liv läsaren kan hålla tag i.

En besatthet i brist på annat får också de delar i berättelsen som inriktar sig på nazismen visa. Dessa delar tilltalar mig inte alls. Jag förstår inte syftet med dem då cancer, äldrevård och plötsligt nazism omotiverat dyker upp. Sistnämnda återberättas av jaget, men verkar egentligen vara Angela och Elins minnen. Angelas judiska mamma har kontakt med nazister, detta mynnar ut i att jagets tid blandas in i nazistsammankomster. Här hade ett lite mer maniskt tillstånd hos berättarjaget varit snyggt, men det förblir bara omotiverat.

Det är historien kring nazismen som stör mest, där finns inget jag tar till mig. Minnen och historier kring nazismen lämnar läsaren utanför. Historien får inget skjut framåt och förståelsen för nazismen är snarare för berättaren och inte för läsaren. Vad är syftet? Där finns något jag gillar, men ändå inte då det saknas något för att fusionen mellan dessa alla världar ska bli verklig. Någonstans är det obearbetat, där särskrivningar och felstavningar avslöjar, och lämnar en irritation över vad som hade kunnat bli en riktigt bra berättelse.

Annonser
Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: