Skip to content

Kulturmarknad Bokcafé Pilgatan


Här fann jag verkligen annorlunda barnböcker! Tintomara är baserad på klassikern Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist. Bilderna är vackra och kanske lite ”seriösare” än de andra köpen Upptäckar-Rakel och den okända kungens grav, en helt suverän bok med roliga rim för brorsonen att lära sig utantill (tro mig, han är proffs!). Sist men absolut inte minst hittade jag en av mina favoriter, Mamma Mu och Kråkan! Lite besviken på bilderna, detta är en slags samlings-bilderbok och har inte alla de fantastiska bilderna som de tunnare utgåvorna. Men Mamma Mu är precis lika uppfinningsrik och busig.

gnuggad i varandras köttighet

Det värsta är att du och jag är saker
som alltid är och förblir som man trodde det skulle bli

För
vårt band är knutet i blodbandsstyle:
uppskärd handled gnuggad i varandras köttighet
Där lovade vi att i nöd och lust växa fast i varann
fastän
hudflikar släpper och öppnar upp sår igen och igen

Tills döden skiljer oss åt
sa vi väl
så sant så det varar

Mörkare intelligentare väsen från debutant


Prosa
Deborah Harkness
Alla själars natt
(A discovery of witches, 2011)
Översättning Marianne Mattsson
691 sidor, Bokförlaget Forum

Det narcissistiska samhälle vi lever i är inte långt ifrån hur vampyrerna fungerar. Vi kan kalla dem monster, men egentligen är vi samma monster, åtminstone med samma ensamhet.

hans (Matthews) längtan – framförallt efter blod – var så stark att den satte allting annat på spel. Men vampyrer var inte de enda väsen som måste tampas med sådana starka impulser. Mycket av det som kunde klassas som magi var helt enkelt längtan omsatt i praktiken.

Alla själars natt är Deborah Harkness romandebut. I en intelligent tweed-dräkt presenterar hon, professorn i historia, en vampyrroman med influenser från Anne Rice. Stora delar av boken utspelar sig i Oxfords Bodelain bibliotek.

Jag gick uppför den vindlande trappan och såg de gamla volymerna med buckramöverdrag stå i prydlig kronologisk ordning, eller: Jag blev alltid på gott humör när jag kände bibliotekslukten – den säregna kombinationen av gammal sten, damm, trämask och riktigt papper gjort av lump.

Därifrån förflyttas vi med huvudpersonen Diana till slott och vanliga hus, sistnämnda där det ändå finns precis lika mycket magi. Magin kommer bara i olika former. Den trygga miljöns vardagliga rutiner med läsning av handskrifter på biblioteket bryts den dag Diana får upp handskriften Ashmole 723 som varit saknad i århundraden. Dagen efter möts Diana av: Dussintals nyfikna blickar trycktes, stacks och blåste isvindar mot mig. Hela rummet var fullt av demoner, häxor och vampyrer.

Vampyrer har familjen lärt henne att inte lita på, ändå är det vampyren Matthew som hjälper henne. Eftersom ingen väsensblandning är önskvärd skapas hat likt inom nazismens rasideologier. När två av den egna sorten, en häxa och en trollkarl hotar Diana gör hon sitt val. Där får hon också med sig andra väsen, allt för att Ashmole 723 inte ska skapa mörker. Vid sidan om den inte helt obekanta kärleksproblematiken mellan Diana och Matthew och etnicitets-problematiken finns realistiska delar med könsroller och familjeproblematik. Harkness för över våra konflikter och förutfattade meningar idag över andra etniciteter till en värld med väsen som fungerar likadant. Den andra är alltid ett monster, den som inte tillhör den egna gemenskapen.

I Matthews natur finns ett mörker likt Lestats ondska hos Anne Rice. Humörsvängningar al’a doktor Jekyll och mr Hyde, med en otroligt konservativ kvinnosyn. Frågan om Matthew egentligen bara är ute efter Ashmole 782 eller om han verkligen älskar henne anas. Vi läsare får reda på mer om Matthews mörker och hans intentioner än Diana. Även om mörkret är omedvetet, han är vampyr, som ska bete sig som ett monster medvetet eller omedvetet. Det bådar gott, för vampyrtrendens humanvampyr är inte alltid för spännande. En gång i tiden var vampyren i litteraturen ful och helt genom ond och den litteraturen är skrämmande bra.

Kunskapsmässigt är Matthew verksam inom fyra forskningsfält. Är du som läsare intresserad av antika böcker, bibliotek eller universitetsvärlden i England? Kanske ett glas ”antikt” vin på det också? Nämn en bok och Matthew har den. Charles Darwin? Ja, kanske till och med som första upplaga. Darwin och andra viktiga författare ska innehålla ledtrådar om vampyrer, häxor och demoners härkomst och fortlevnad. Det ska också Ashmole 782, på liv och död.

Vad är då Ashmole 782? En så kallad palimpest, en alkemistisk handskrift där text har tvättats bort för att kunna återanvändas. Till detta hör också att den är förtrollad och varit borta innan Diana, av en slump, får tag på den och förnimmer dess ondska. Väsen som sedan får nys om detta verkar kunna döda för den. Frågeställningen girighet känns aktuell också i vårt samhälle som styrs av överkonsumtion – där alla väsen påstår sig behöva den mest. För att ta demonerna som exempel är de både socialt och psykologiskt instabila och därmed i störst behov av att förstå sina liv: Vi (demonerna) har inget annat än sagor och historier som vi fått berättade för oss av människor. Det är inte konstigt att så många demoner är trasiga i själen.

Diana jagas, tillfångatas, misshandlas, drabbas av häxregn men hon älskas också oavsett det är med bakomliggande mörka motiv eller ej. Den första boken i en trilogi brukar alltid vara den minst intressanta, där det är minst mörker. Denna har dock både mörker och minst sagt magisk realism i miljö, kärlek och humor. Det bådar gott.

Förtrollad publik dansar fastän hjärtat brister

Artist: Säkert!
Plats: Trädgår’n i Göteborg. Fullsatt.

Två nya låtar gör kvällen evig men ändå alltför kortvarig. Annikas röst är magisk med energifulla urladdningar som förvandlas kvickt från ilska till glädje. Någon ur publiken ger ett legoslott till bandet, det får symbolisera hur sagolik kvällen är.

Förbandet Ludwig Bell inleder med tralliga låtar nära Bob Hund. Det finns en lekfull glädje i instrument, texter och sång. Sångaren är exalterad över att få spela på en så stor scen. Exalteringen smittar av sig genom den underbara fantasin i texterna. Lite disharmoni med mikrofonerna och en ganska entonig röst från sångaren, särskilt i balladerna, sänker dock helhetsintrycket.

Tyvärr fortsätter mikrofontjutet också ett par gånger när Annika Norlin äntrar scenen, men vi förlåter henne så fort hon talar: ” Den här låten kom till när jag trodde jag hade svininfluensa” presenterar hon Influensa. Att få höra detta norrländska yrväder live är speciellt – bara Annikas minspel gör kvällen värd. Styrkan i texterna speglar sig i varje rörelse hon gör. Publiken sjunger hela tiden med, för det är omöjligt att inte följa med i sagorna som berättas.

Temat med sagor verkar vara Annikas grej under kvällen då hon själv ser ut som Rödluvan eller en magiker i sin röda cape. Det är också förtrollande ljud som kommer ur violinisten Frida Johanssons stråke, tillsammans med Annika liknar de två feer på scen.

Alla på scen i bandet strålar i spelande och sång och de är slående synkade i röster. En bra blandning av låtval ur första skivan Säkert! (2007) och andra skivan Facit (2010)gör ingen besviken. Lyckan över att två nya låtar spelas är total, alla lyssnar häpnat vajande i takt till fantastiska spelande från synthen. Här är variationen i Annikas röst lika stor som skillnaderna i hennes engelska band Hello Saferide och Säkert!-plattorna.

Bonuslåtarna är lugna trots jublet från publiken. Annika låter oss gå därifrån i fridfull eufori.

[Var du där? Kommentera! Minns du vad killen som sjöng Det kommer bara leda till något ont heter? Och vem spelade synth? Något annat du tycker jag missar?]

I saknad skapar fantasin ibland knapphändigt

Prosa
Per Johansson
Cancersurfare
220s, Norstedts

Det börjar ganska bra i Per Johanssons Cancersurfare. Till en början följer vi med i researchen kring att skriva en roman om cancer. Förutom cancer finns annat behandlat, tyvärr blir det hoppigt. Det känslomässigt viktiga ges plats trots sin ojämnt lågmälda stil. Känslorna ryms i uppgivenheten.

Berättelserna går från äldrevårdens dystra sidor till heller inte så munter research om cancer. Förstnämnda innehåller starka betraktelser där berättaren inte räds att beskriva det mest illaluktande. Faktainsamlingen kring cancer ger mest små mörka fakta och en rädsla som kryper inpå hos berättaren. Kanske rymmer titeln Cancersurfare ett slags hypokondriskt tillstånd över att själv inbilla sig det som läses eller hörs talas om.

Vissa avsnitt lever för sig själva och lämnar stora avtryck i hjärtat. Exempel här är cancern som är svart. Det är färgen på berättarjagets kläder, och liknas vid långtgåendes tumörers utseende. ”Immunsystemet ser inte cancer som främmande. Det är så att säga för lite kontrast mellan cancercellerna och det egna cellmaterialet.” Sådana småfakta om cancer letar sig in i Cancersurfare och leder så småningom till det första i berättelsen inbillningssjuka tillståndet.

Inte heller där äldrevårdens dystraste sidor beskrivs skyr berättaren det svarta. Jaget påpekar exempelvis hur intrycket av död bara blir större om man tar bort synen, för där fördubblas luktsinnets upptagning av ångor med piss och skit desto tydligare. Det går alltså inte att blunda från det sjuka som omsluter honom. En av de där nedpissade gubbarna verkar ändå vara värd alla mörka stunder: ”Två timmar innan Gunnar dör håller jag min hand över hans hjärta, jag känner rosslingarna i lungorna och med handen skickar jag in vitt ljus i hjärtat.” Den nedpissade döden är felfritt verklighetstrogen. Trovärdigheten här är stor, mörkret leder vägen in i en slags psykos.

Mörkret följer också in i kärleken till arbetskamraten Elin, som snarare blir en besatthet i brist på annat. Jaget har ett smygfoto på Elin, fast han är inte kär säger han, bara ”något livfullt som jag behöver ha nära, så att inte tristessen och döden faller över mig.” Särskilt livfull blir heller aldrig Elin, det saknas genom hela berättelsen något slags liv läsaren kan hålla tag i.

En besatthet i brist på annat får också de delar i berättelsen som inriktar sig på nazismen visa. Dessa delar tilltalar mig inte alls. Jag förstår inte syftet med dem då cancer, äldrevård och plötsligt nazism omotiverat dyker upp. Sistnämnda återberättas av jaget, men verkar egentligen vara Angela och Elins minnen. Angelas judiska mamma har kontakt med nazister, detta mynnar ut i att jagets tid blandas in i nazistsammankomster. Här hade ett lite mer maniskt tillstånd hos berättarjaget varit snyggt, men det förblir bara omotiverat.

Det är historien kring nazismen som stör mest, där finns inget jag tar till mig. Minnen och historier kring nazismen lämnar läsaren utanför. Historien får inget skjut framåt och förståelsen för nazismen är snarare för berättaren och inte för läsaren. Vad är syftet? Där finns något jag gillar, men ändå inte då det saknas något för att fusionen mellan dessa alla världar ska bli verklig. Någonstans är det obearbetat, där särskrivningar och felstavningar avslöjar, och lämnar en irritation över vad som hade kunnat bli en riktigt bra berättelse.

nära-livet-upplevelse

varmluftspussande kysser du värme in i
alla mina dunkla dagar
vibrationssmekande hur du tungar i dig
alla mina panikförlösande stön
du får mig att tömma mina ögon öppna allt i dina
fler fladdrande där i mellanrummets verklighetsdröm

kärlekens avkapning från verkligheten
ger min nära-livet-upplevelse
det enda skapande verklighetsforumet i min värld

Viljan till vemodigt vackert

Gunilla Törnfeldt
A Time For Everything (2009)
Sonorous/Plugged

Solodebut ”A Time For Everything” blinkar till. En trasig glödlampa, med låtar som Your messages in the night, Don’t ask, Dreams och det största ljuset Come with me. Gunilla Törnfeldts röst i sistnämnda lockar mig till ett hypnotiskt vemodigt tillstånd där pulshöjande slagverk men främst dramatiska pianotoner delar med sig av tårar i historien om ensamhetens död. Sången är inte alltid klockren och så skör som kan önskas i ”A Time For Everything”, men i just Come with me och i ovan nämnda låtar samspelar instrumenten klart godkänt med Törnfeldts vackra röst.